Viska 4.0 - Om psykoser, schizofreni och psykisk ohälsa

Jag drömde om min mormor inatt. Hon är död men i drömmen levde hon. Drömmer ofta om min gamla hund, som också är död, men lever i drömmen. Konstigt nog ifrågasätter jag det aldrig.

Är det inte konstigt att man bara accepterar allt galet som händer i drömmen utan att ifrågasätta det? Det är så I alla fall för mig att jag accepterar att min döda hund lever igen, jag accepterar att jag är tillbaka hos min pojkvän, jag accepterar att alla tänder bara trillar ut ur munnen på mig, utan att ifrågasätta, är detta verkligen möjligt. Det är lite märkligt men drömmar är ju ett märkligt fenomen överlag. Man tycker att hjärnan ska ta chansen att vila lite när vi lägger oss ner för att sova, men nej! Den bränner vidare i allt vildare former och behöver aldrig nån vila, den behöver mer och mer och mer!

Sömnen är uppdelad i olika moment, det är väl djupsömnen som främst gör att vi känner oss utvilade dagen därpå.

" Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.
Fri från den kvävande virveln sjunker
resenären mot morgonens gröna zon"
- ur Tomas Tranströmers 'Preludium'.