Viska 4.0 - Om psykoser, schizofreni och psykisk ohälsa

Som barn ville jag bli kirurg. Sedan i tonåren förstod jag att betygen inte skulle räcka för att komma in på naturprogrammet på VRG. Det fick bli elprogrammet istället på en annan skola. Väl på elprogrammet kom drömmen om att bli civilingenjör och ha en såpass bra lön att jag skulle kunna åka slalom varje vinter i fin miljö.

Civilingenjör var bara att glömma, och istället tänkte jag att högskoleingenjör kanske vore något. Men det gick inte heller. Några år senare kom drömmen om receptarie, men den utbildningen går bara på helfart, vilket är för mycket för mig.

Nu är min dröm att jobba deltid med hästar. Om det inte fungerar blir jag nog väldigt ledsen. Att drömmar går i kras är jobbigt.

Det känns som att jag är för gammal för drömmar. Min framtid ligger bakom mig. Men självklart skulle det gå att drömma, jag drömmer till exempel fortfarande om att resa.

Jag drömde om en maffig musikkarriär med hela världen som arbetsplats. Alla hitlåtar, publikens kärlek och kritikernas älskling. Men vad hände? Jodå, jag blev en duktig gitarrist, sångerska och låtskrivare och har spelat massor ute för många människor. Så helt värdelöst har det inte varit.

Kommer inte ihåg. Jag har gjort det jag velat.

Just ja, ett tag ville jag bli skådespelare. Som barn kunde jag börja gråta på kommando. När jag gick i gymnasiet var jag med i en radioteater, mycket roligt! Länge tyckte jag att min röst skulle vara perfekt för dubbade filmer, men den drömmen har jag inte försökt förverkliga.

Jag har inte många drömmar i dagsläget. Tar mer en dag i taget.

Ville bli astronaut eller vetrinär. Men förstod snart att det inte var möjlit.

Som barn ville jag bli actionskådis eller stuntman.

Kan inte minnas att jag hade några drömmar som barn. Och här sitter jag nu. Kanske hade jag drömmar, bara att jag inte minns dem.

Som barn ville jag bli balettdansös. Det närmaste jag har kommit är
när jag gick kurser i jazzbalett.