Viska 4.0 - Om psykoser, schizofreni och psykisk ohälsa

Jag känner mig redo för en månadslång inläggning på psyket. Först några dagar på PIVA, sedan ut på vanlig avdelning. Blev utskriven i augusti och det är snart fyra månader i frihet. En bra svit tycker jag. Sorgen efter mina föräldrar håller på att ta knäcken på mig. Ska jag försöka bli inlagd eller inte? Hur hade du gjort om du hade svår sorg?

Jag skulle sörja hemma med min familj

Jag är så dålig på att sörja. Jag har blivit tillsagd att jag inte sörjt tillräckligt.

Jag är inte heller en sörjare av rang. Det faller sig inte naturligt. Vi är olika. När jag var yngre kände jag mig som att jag var okänslig, när jag inte oroade mig av krig. Visst är det hemskt. Jag kan dock inte gå runt och sörja alla världens oroshärdar, krig och oförrätter. Som en del verkar göra. Jag har inte det känslomässiga registret.

Ser död som en naturlig del av livet och inget att vara ledsen över. Tycker det är dåraktigt att sörja de döda, sörj de levande det är de som lider.

Jag är också dålig på att sörja. Jag skrattade till och med på min väns begravning, kanske en annorlunda reaktion. Tyckte inte det var det minsta roligt, med tanke på att han mått väldigt dåligt och hoppat framför en lastbil när han var 16 år... Tyckte att det fanns en viss komik och surrealism i det hela.

Alla reagerar olika.

Jag kan oxå skratta i fel situationer. Det blir en överslagsreaktion liksom.

Jag gråter alltid på begravningar fast jag försöker att inte göra det. Tycker det är sorgligt.

Jag berättade till och med en rolig historia på min mammas begravning
som det skrattades åt. Men det var inte meningen.

Jag är bra på att sörja.. Det har att göra med acceptans över att livet bli bättre.

Jag har sörjt på riktigt en gång. Det höll på i tre år, jag trodde jag skulle dö av sorg. Det var när mitt ex blev så psykotisk att hon inte längre gick att känna igen. Till slut var även jag med i konspirationen mot henne. Hon trodde att hon var förföljd av PKK:are för att hon visste vem som mördat Palme. Hon tog kontakt med Säpo som fick henne att tro att de skyddade henne. Det absolut värsta var att hon hade varit världens gulligaste tjej, lyhörd, empatisk och mycket skärpt. Inget av detta fanns kvar. Hon var en främling. Jag hade tankar om att skada mig själv men kom igenom det ensam på cirka tre år.

Är du fortfarande kompis med henne?

Sorgligt. Lilla fågel blå av Staffan Hellstrand tror jag är en låt om en vän till honom som gick in i psykos. Vart på hans konsert en gång, på kåren.