Viska 4.0 - Om psykoser, schizofreni och psykisk ohälsa

Gillar Tegnell för hans vardagliga utseende.

Mode kan vara ett intresse man har, och det intresset kan även rika personer ha. Själv är jag intresserad av kläder. Tycker det är ett roligt uttryck.

Gillar kläder men inte att köpa dem.

Är inte överdrivet intresserad av kläder. Klär mig nog ganska bonnigt.

Ett tag ville jag bli mode-designer men det släppte ganska fort.. Idag bryr jag mig om hur jag klär mig men inte så att jag handlar mer än jag behöver!

Att jag inte köpte "Piece of mind" förrän långt efter att den släpptes.

Att jag har värk när jag står upp, eller går.

Det är trist med konstant värk. Krya på dig wasp!

Jag erkänner att jag är jävligt dum I huvudet, såsig i kåpan, felkopplad. Men men. Man lever med det man har. Men man är fan inte intelligent eller skärpt längre. Kognitiv svikt. Men det går ändå rätt bra ändå, när man slipper jobba. Men jag saknar just att jobba, uppdraget, kunskaperna, erfarenheterna och utvecklingen. Det är tufft att inte kunna arbeta.

Men med en av världens mest handikappande sjukdomar så går det rakt inte. Man har syntax error i hjärnan när man är sjuk. Det suger men man är van. Livet är här och nu och med det man har. Ok det är ändå ok, det kunde ha varit mycket värre. Man kunde tex vart i krig. Man kunde vart multihandikappad fysiskt. Man kunde vart dement.

Som en läkare sa - din sjukdom är väl ändå rätt ok den är ju inte dödlig -, om man inte tar livet av sig förstås. Det där med att ta livet av sig ligger långt bakom en. Man var liksom i akut kris då. Så är det inte längre. Man är stabil, om än svag.

Fy fan för psykoser, de är ofta dödliga då man går in i sig själv och vänder sjukdomen mot sig själv. Många tar då sina egna liv. Ett fåtal blir utagerande och tar livet av andra i stället för sig själv. Sjukdomen är potentiellt dödlig för en själv och man går i glömska medan mördare med sjukdomen är just mördare. Önskar inte min värste fiende en psykossjukdom. Fy fan.

Jag erkänner att jag hade några fantasikompisar när jag var mellan 8-11 år. Jag hade kompisar på riktigt också. Minns att min klassföreståndare i årskurs 4-6 sa att det hände något med mig i klass 5 (då var jag 11 år), att jag istället för att börja gråta som reaktion på mycket, visade andra känslor.

Undrar om fantasikompisar är vanligt hos barn? Det känns så pinsamt att prata om.

Fantasio wrote: ↑02 Apr 2022, 22:06 Att jag inte köpte "Piece of mind" förrän långt efter att den släpptes.

Fick mig att tänka på Boston - Peace of Mind.

https://youtu.be/edwk-8KJ1Js