Viska 4.0 - Om psykoser, schizofreni och psykisk ohälsa

De flesta som jag träffat i psykiatrin är också döda idag.

Ok, jag var annars yngst på psykavdelningen åren 1990-1992 - 18-20 år gammal - och dom flesta var över 30–40 år gamla så det kanske inte är så konstigt att många av dom dog före mig?

Sen var det ju så på 1990-talet att psykiatrin mer eller mindre slängde ut många psyke patienter ut på gatan så därför gick många under.

Jag hade säkert aldrig blivit utskriven efter bara 2 år om inte psykiatrireformen togs vid på 1990-talet. För överläkaren tyckte jag skulle ha minst 6 års behandling.

"Psykiatrireformen genomfördes 1 januari 1995. Kommunerna fick då ett ökat och förtydligat ansvar för personer med psykisk störning som inte är i behov av sluten aktiv psykiatrisk vård. Syftet med reformen var att öka de långvarigt psykiskt stördas livskvalitet och delaktighet i samhället.".

"Google"

Med andra ord, jag skulle i normala fall hamnat på gruppboende år 1995 som dom andra psyke patienterna eller vara som en Zombie på psykavdelningen om jag inte hade fixat en egen lägenhet!

Psykiatrinvägen för mig började våren 1990 när mina anhöriga slängde ut mig på gatan och tvångs inlade mig till slut på psykakuten. Min styvpappa skrek om mig åt överläkaren: - "Kapa av hans armar och ben för allt är hans fel!". Där tog mitt liv slut på ett sätt kan man säga.

Det var så traumatiskt när jag blev utslängd ut på gatan så jag började höra röster för första gången! Jag hade jobb på kommunhuset/kansliavdelningen men inget hem. Jag checkade in på flera olika hotell i några nätter och började höra röster. Så på den vägen är det!

Jag blev utslängd ut på gatan för jag anklagade en i släkten för incest! Incest är ett djävla gift kan jag säga idag.

Minns nu också när jag checkade in på olika hotell så var jag som en tickande bomb för jag hörde röster för första gången! Folket på hotellet var livrädda för mig för jag såg riktigt farlig ut med min svarta kostym och med mitt beteende så de gick från restaurangen när de såg mig.

Ja, man kan säga att jag var nära inpå som i filmen Falling Down. Skillnaden var att jag bara var 18 år gammal och inte hade vapen våren 1990;

Falling Down - Breakfast at Whammyburger:

https://www.youtube.com/watch?v=XkwQ6EjLdMQ

Jag såg väldig fram emot att bli utskriven efter 2 år på psyket på 1990-talet - hade full av hopp och drömmar men det blev inte riktigt som man hade tänkt sig. Det var svårare att leva för varje år som jag var ute i samhället - några gånger höll jag väl på att gå under. Så ibland ångrar jag att skrev ut mig med hjälp av en advokat. Jag var ju ändå tvungen sen att gå till Öppen Psyk som skulle ge mig mediciner och då kändes inte lika roligt längre att vara utskriven. Den psykemedicinen Trilafon injektionen som jag var tvungen att ta runt 10 år gjorde mig psykisk kronisk trött så det fanns inte chans att jag hade orkat jobba eller utbilda mig.

Min beachform.

Zoidar wrote: ↑22 May 2025, 23:18Min beachform.

Haha same...