Viska 4.0 - Om psykoser, schizofreni och psykisk ohälsa

Hur mycket kommunicerar vi med våra hundar och hur mycket förstår vi av deras uttryck?

Möt Birgitta Kårleman veterinär som har hundarna Shaggy och Mystery, Jonna Bornemark professor i filosofi vid Södertörns högskola, vid centrum för praktiskt kunskap, Göran Greider journalist, uppfödaren Pia Juhlin, Irene Gidmark och Miriam Lindståhl hundägare.

Betyder våra hundar lika mycket som vår sambo och hur lever vi bäst med dem också för deras skull?

Krokus wrote: ↑08 Jun 2024, 20:26 Ungefär hur stor var Dixie? Hon ser stor ut på bilden!

För, såvida du inte skaffar dig en Galapagossköldpadda, en håkäring, grönlandsval, islandsmussla eller har turen att få tag i ett av de där koralldjuren som lever i tusentals år, så kommer ditt husdjur att dö ifrån dig en dag.

I Saxons fall vet jag att hans livs backe har börjat luta nedåt. Jag kan se det i vår vardag. Det går lite långsammare uppför trappan hemma. Han hoppar inte upp i bilen lika smidigt längre. Orkar inte, som förr, springa efter kastad boll oändligt många gånger. Vill sova mer. Vill oftare ligga i soffan eller vid ens fötter och bara bli kliad.

Jag räknar kallt och helt själviskt med att Saxon ska leva tills han blir minst 13 – men sanningen är att det är ett lotteri. Någon har sagt att allt över tio år är bonus.

När jag sitter och skriver detta, den här texten, så bränner tårarna i mina ögon. Till sist börjar jag grina, tyst och stilla för mig själv. Se där ja, där är den ju, väntesorgen. Mitt hjärta kommer att gå sönder den dagen Saxon inte ska finnas längre. Men när dagen är inne ska jag också ta ledigt, ställa in, boka om och se till att jag är med hela vägen. Det är då jag gör en Fiona Apple. Ingen turné i världen kommer att hålla mig från Saxons sida när det är dags.

Fram till för åtta år sedan visste jag inte vad kärleken till en hund innebar. Det vet jag nu. Saxon lägger sitt huvud på mitt bröst, där jag ligger i soffan, och vilar sin guldbruna blick i min. Han är mätt, han är rastad, han är varm och han är trygg.

Värme och trygghet är också vad han avger, tillsammans med en kärlek större än världen utanför. Han drar ett djupt andetag och somnar.

Och i detta delade ögonblick av oförfalskad närhet är det, trots väntesorgen, så totalt värt det.