Diabetes - att inte våga söka vård
Posted: 04 Apr 2023, 23:35
Jag vet att det redan finns en tråd om diabetes. Men jag har ingen lust att kidnappa den med min ångest och mina frågor. Om Richard tycker att det är helt fel får han sy ihop trådarna. Hoppas att ni med erfarenhet kan hjälpa mig.
Jag har länge förstått att denna dag tillslut skulle komma. D-dagen, D som i diabetes. Jag har mått dåligt i lite drygt 30 år. Jag har ätit mediciner och levt allmänt ohälsosamt även om jag har tränat och motionerat så mycket jag har kunnat/orkat. Men med tiden har jag lagt på mig för många kilon. Men nu har jag kommit till den punkten att jag måste bestämma mig. Vill jag utmana mina största rädslor eller vill jag typ dö?
Vården har alltid skrämt mig. Både den somatiska och den psykiatriska. Som liten fick jag spendera mycket tid på sjukhus men av helt andra orsaker. Detta har dock byggt upp en fobi mot vården. Och det som skrämmer mig mest är sprutorna.
Jag är alltså svårstucken. De gånger i vuxen ålder jag har behövt lämna prover av olika slag har jag berättat detta på labbet. Nästan alltid har jag fått lugnande besked: "Det är ingen fara Rutger! Jag har jobbat här i 25 år och har stuckit folk hela dagarna, det ska nog lösa sig ska du se!". Oftast så håller sköterskorna på en stund men lyckas inte få ut något blod, och absolut inte i de mängder som krävs. Det är då som man ofta börjar "gräva runt" med nålen för att hitta rätt och jag känner hur jag börjar kallsvettas och är på väg att svimma. Hittar man inget i armvecket får man kolla på handryggen eller något ännu värre ställe.
Ja ni förstår, jag är helt enkelt livrädd för sprutor! Och diabetes är ganska tätt förknippat med just sprutor. Bara tanken på att jag måste gå på regelbundna provtagningar samt själv behöva sticka mig flera gånger om dagen skrämmer skiten ur mig! :( Jag kan ju heller inte gå till vården och få en diagnos, och sedan tacka nej till behandling. Har jag väl tagit första steget måste jag löpa hela linan ut. Och jag är inte säker på att jag kommer att fixa det!
Min rädsla för detta ämne är alltså så stor att jag inte ens vågar googla om det. Bara så att ni förstår. Därför har jag två frågor till er med erfarenhet av denna sjukdom: Vad är det som avgör ifall man klarar sig på tabletter och när måste man ta sprutor? Om man klarar sig med tabletter, måste man ändå sticka sig hela tiden för att hålla koll på blodsockret?
Jag vore tacksam om någon kan hjälpa mig med detta. Och jag vill bara säga att jag förstår att det är en allvarlig sjukdom. Att jag måste söka vård så fort som möjligt och att det annars kan få allvarliga konsekvenser. En del av dessa konsekvenser känner jag till. Men jag vore djupt tacksam om ni kan avstå ifrån att rabbla upp dessa konsekvenser då detta inte på något sätt kommer att minska min redan skyhöga ångestnivå.
Det kommer att vara ångestfyllt att bara logga in här för att läsa eventuella svar. Det kan därför dröja en stund innan jag vågar mig in hit igen. Men jag vore ändå tacksam om ni med insyn i ämnet har lust att svara.
Jag har länge förstått att denna dag tillslut skulle komma. D-dagen, D som i diabetes. Jag har mått dåligt i lite drygt 30 år. Jag har ätit mediciner och levt allmänt ohälsosamt även om jag har tränat och motionerat så mycket jag har kunnat/orkat. Men med tiden har jag lagt på mig för många kilon. Men nu har jag kommit till den punkten att jag måste bestämma mig. Vill jag utmana mina största rädslor eller vill jag typ dö?
Vården har alltid skrämt mig. Både den somatiska och den psykiatriska. Som liten fick jag spendera mycket tid på sjukhus men av helt andra orsaker. Detta har dock byggt upp en fobi mot vården. Och det som skrämmer mig mest är sprutorna.
Jag är alltså svårstucken. De gånger i vuxen ålder jag har behövt lämna prover av olika slag har jag berättat detta på labbet. Nästan alltid har jag fått lugnande besked: "Det är ingen fara Rutger! Jag har jobbat här i 25 år och har stuckit folk hela dagarna, det ska nog lösa sig ska du se!". Oftast så håller sköterskorna på en stund men lyckas inte få ut något blod, och absolut inte i de mängder som krävs. Det är då som man ofta börjar "gräva runt" med nålen för att hitta rätt och jag känner hur jag börjar kallsvettas och är på väg att svimma. Hittar man inget i armvecket får man kolla på handryggen eller något ännu värre ställe.
Ja ni förstår, jag är helt enkelt livrädd för sprutor! Och diabetes är ganska tätt förknippat med just sprutor. Bara tanken på att jag måste gå på regelbundna provtagningar samt själv behöva sticka mig flera gånger om dagen skrämmer skiten ur mig! :( Jag kan ju heller inte gå till vården och få en diagnos, och sedan tacka nej till behandling. Har jag väl tagit första steget måste jag löpa hela linan ut. Och jag är inte säker på att jag kommer att fixa det!
Min rädsla för detta ämne är alltså så stor att jag inte ens vågar googla om det. Bara så att ni förstår. Därför har jag två frågor till er med erfarenhet av denna sjukdom: Vad är det som avgör ifall man klarar sig på tabletter och när måste man ta sprutor? Om man klarar sig med tabletter, måste man ändå sticka sig hela tiden för att hålla koll på blodsockret?
Jag vore tacksam om någon kan hjälpa mig med detta. Och jag vill bara säga att jag förstår att det är en allvarlig sjukdom. Att jag måste söka vård så fort som möjligt och att det annars kan få allvarliga konsekvenser. En del av dessa konsekvenser känner jag till. Men jag vore djupt tacksam om ni kan avstå ifrån att rabbla upp dessa konsekvenser då detta inte på något sätt kommer att minska min redan skyhöga ångestnivå.
Det kommer att vara ångestfyllt att bara logga in här för att läsa eventuella svar. Det kan därför dröja en stund innan jag vågar mig in hit igen. Men jag vore ändå tacksam om ni med insyn i ämnet har lust att svara.