Viska 4.0 - Om psykoser, schizofreni och psykisk ohälsa

Jag har bara två bekanta på Facebook från min barndom. Jag var väldigt ensam som ung, men det förändrades när jag fick mitt andra och sista jobb. Jag har bott i 20 år i min nuvarande lägenhet och större delen av tiden har jag varit utan vänner, de försvann när jag fick sparken. En av mina vänner har bara varit hemma hos mig en gång på dessa 20 år. Han är väldigt trevlig och jag undrar varför han aldrig hör av sig till mig. Vi har ju hittat på mycket skoj genom åren. En annan före detta arbetskamrat har jag inte hört ett knysst ifrån på lika länge. Det borde inte vara min schizofreni som skrämmer bort dem, de verkar bara ha tröttnat på mig. Det blir en pina att framleva sitt liv på solkvist. Är det naturligt att växa ifrån kompisrelationer, eller är det mig det är fel på? Har du en vän eller fler som du skulle vilja ha förnyad kontakt med? Jag känner mig utstött.

De kan vara döda. Det är det i mitt fall.

De flesta av mina kompisar från barndomen, tonåren och tidiga 20-årsåldern har jag noll kontakt med. Vi har vuxit ifrån varandra. Visst känns det trist ibland men jag har andra kompisar nu.

Ibland funderar jag på att kontakta några barndomsvänner och höra om de vill ses på en fika. Men jag vågar inte. Är rädd för ett nej.

Jag har 0 kontakt med de jag växte upp med. Det är självvalt. Jag har träffat nya vänner genom föreningar jag varit/är medlem i.

Har lite sporadisk kontakt med en barndomsvän över facebook/messenger. Men träffas mer o mer sällan. Annars har jag ingen kontakt med nån från skoltiden längre.
Iom att jag flyttade långt så tappade jag umgänget med några vänner i hemstaden med, var la dessutom sjukdomsutbrottet som ställde till det lite.

Jag har bara två vänner kvar sedan 90-talet. Den ena var jag arbetskamrat med, den andre har blivit vid min sida.

Jag har kvar de flesta på Facebook.

Jag blev övergiven, när jag blev psykiskt sjuk. Sedan började jag umgås med andra psykiskt sjuka. Det var inte så svårt men vissa var jobbiga. Tyvärr har de flesta i den gruppen dött.

Geta wrote: ↑15 Jul 2023, 18:04 Jag blev övergiven, när jag blev psykiskt sjuk. Sedan började jag umgås med andra psykiskt sjuka. Det var inte så svårt men vissa var jobbiga. Tyvärr har de flesta i den gruppen dött.

De flesta på Viska lever fortfarande.

De flesta på Viska om inte alla är yngre än jag. En del på Viska kan ha dött, utan att vi fått reda på det.

Jag har en ny vän på Facebook. 1974 träffades vi första gången, då vi gick på samma lekskola, lekis. Han skrev en kommentar på min Facebooksida. Men han ser farlig ut på de bilder jag sett, med halstatueringar. Jag har inget gemensamt med honom längre, efter så många år. Vi gick ut grundskolan 1984 och har inte träffat honom sedan dess. Men jag är rätt nöjd med de vänner jag har idag. Lite lustigt tycker jag det är att inga från mitt senaste parti har tagit kontakt med mig. Är det mina inlägg på FB som skrämmer folk, eller vad?

År 2009 skulle jag gått på återförening med min grundskoleklass. Jag betalade in pengar för mat på nattklubb, men blev trypiskt nog sjuk. Synd, för det kunde ha varit trevligt att träffa klasskamraterna. Men jag tror jag anses som farlig i deras ögon. Kanske lika bra att träffen inte blev av.