Byta till samtalsgrupp inriktad mot sexuella övergrepp

[Långsökt]

Jag har gått i en samtalsgrupp en längre tid och
tycker det har hjälpt mig mycket. En sak som jag dock inte vågat gå in på är att jag som barn ”lekte” en del med en vuxen. Jag hade väldigt dålig koll på min egen kropp (pga autism mm) och det dröjde flera år innan jag på riktigt förstod vad vi hade gjort.

Det ska dock snart starta en samtalsgrupp som handlar om sexuella övergrepp mot pojkar och jag funderar på att byta till den. Det som tar emot är främst att det inte känns som jag varit med om något tillräckligt grovt. Det sexuella var bara en liten del av övergreppen utan det som påverkat mig mest är omgivningens svek. Så det känns som jag överdriver.

[Geta]

Tvivlar på att du överdriver!

[yrväder]

Jag känner igen det där och känslan att det personen gör är smutsigt och att föräldern blundar. Jag vet för att jag nämnde det för efter min första eller andra psykos och hon sa jag vet. Jag vet inte vilket som gör mest ont att hon tillät eller att hon inte stod upp för mig och försvarade mig mot honom.

Vissa människor borde aldrig få födas och jag hoppas han blir straffad om och om igen tills han faller ner på knä och ber om nåd och då höjs klingan och huvudet rullar och historia är han, död.

[Krokus]

Det som tar emot är främst att det inte känns som jag varit med om något tillräckligt grovt. Det sexuella var bara en liten del av övergreppen utan det som påverkat mig mest är omgivningens svek. Så det känns som jag överdriver.

Nej, du överdriver inte. Att vuxna omgivningen svek dig är inte ditt fel. Jag tycker att vuxna (inte enbart föräldrar) har ett ansvar gentemot barn, vi kan inte bara stå och se på när barn far illa.

Det låter som en bra idé att börja i den samtalsgruppen om du känner dig bekväm! Är det psykiatrin som håller i gruppen?

[yrväder]

bra sagt.

[Långsökt]

Tack för svar! Nä, det är inte psykiatrin som håller i samtalsgruppen utan en förening. Jag ställde mig på kö hos sjukvården också, men tyvärr är det flera års kö dit.

[Långsökt]

Det låter kanske konstigt men det jag var mest orolig för var att ta avsked från den gamla gruppen. Det något som triggar mig när jag behöver avbryta en kontakt. Det jag varit rädd för sen barndomen är att det ska kännas fejk när folk beklagar att jag lämnar.

Nu blev det dock så att flera andra fick annat att göra och gruppen upplöstes.

På det nya stället har det tidigare viarit stödgrupper för kvinnor. Så när de pratade om att starta verksamhet "för alla oavsett könsidentitet" så tänkte jag att det väl blir en mansgrupp. Men när det kom igång så var det bara jag och en till kille där! Som dessutom hoppade av efter första gången.

Sen dess har vi dock haft ett par möten och det har varit bra.

[Geta]

Har gått i gruppterapi en gång.