Skäms släkten för dig?

[Geta]

Min mamma ansåg att jag var en stackare.

[Martina]

Det är endast mina föräldrar som har lite kontakt med mig. Någon enstaka mer hör av sig på min födelsedag. De tycker nog att jag är konstig och tillknäppt. Har mycket lättare att skriva än att prata.

[Cee]

min släkt skäms inte alls för min schizofreni, mer jag sj som skämdes innan för min syster och brorsor är så högfungerande & friska! men har helt enkelt slutat att skämmas nu.

[1Dave]

Träffar mest närmaste familjen, men tycker släkten är som de alltid varit när jag träffar dem.

[wasp]

Släkten är inte värst, men min syrra (leg sjuksköterska) och svåger (leg läkare) skämdes över mig förr i tiden.

[amandara]

Dåligt av utbildad sjukvårdspersonal. De om några borde ha förståelse. Men det är väl olika, skrot och korn.

[Richard]

Jag är nog lite av släktens svarta får. Alla i min släkt har haft riktiga jobb, även om min morbror också blev sjukpensionär i förtid. Men ett tag hade han en djuraffär. Jag gillade att umgås med min morbror, vi tog droger o sånt. Det var såklart kul tills man flippade ut, men det var mest alkohol. Vi gick ut på krogen o sånt ihop. Men så hittade min mormor honom död en morgon, troligen medvetet, han blev 59 år.

Annars har mamma o pappa jobbat tills de blev 65, min syster jobbar heltid. Farmor, farfar, morfar och mormor jobbade också till sin ålderspension. Min kusiner jobbar. Fast en av mina mostrar hade nått psykosliknande, men det har nog gått över. Själv jobbade jag i 4 år, sista tiden deltid. Hittar jag ett intressant deltidsjobb så söker jag det, eller jag har bara sökt ett, på Kjell & Company. Men så är jag ju ganska ökänd, om man googlar på mig. Men jag fick goda ord av fabriken jag jobbade på, de sa att jag hade lätt och var intresserad av att lära mig nya grejer.

[Kippis]

Jag uppfattar att schizofreni är inte direkt något man skryter om i släkten, medans autism och adhd ses som mer accepterat inte lika mycket tabu att prata om man är bara lite konstig men ändå något fungerande inte alltför fucked up.

[Krokus]

Senast igår pratade några kollegor om psykopater. Att de mördar folk utan att bry sig. Självklart kom schizofreni och bipolär upp i diskussionen. Att schizofrena är farliga. Jag sa inget om det. Däremot förklarade jag bipolär så gott jag kunde, att de pendlar mellan depression, mani och även lugna perioder.

Jag vågar inte berätta om min sjukdomshistoria på jobbet. Med tanke på fördomar. Jag har sagt att jag har PTSD och ångest, men inget annat.

[Richard]

Jag nämner att jag har autism, samt att jag mått väldigt dåligt. Brukar inte gå in på detaljer, för det har varit många diagnoser genom åren, o vad som faktiskt stämmer just nu vet jag inte. Psykiatern noterar fortfarande förutom autism, medelsvår depression. Men jag brukar inte säga att jag haft vissa vanföreställningar, men ibland nämner jag att min sociala fobi utvecklades till ren paranoia, men att den mestadels fungerar att medicinera bort. Men det var länge sen jag hade nått psykotiskt.

Men vid längre samtal eller diskussioner nämner jag t.ex. ECT-behandlingarna o hur dom fördärvade minnet o koncentrationsförmågan.

[Fantasio]

Jag vet inte om min morbror och hans två barn känner till min diagnos. Jag har dem som vänner på Facebook, men mer än så är det inte. Min storasyster är vän med flera andra i släkten, men inte jag. Skrämmer jag folk? Är jag schizofrenikern personifierad?

[Nobel]

Först brydde jag mig mycket om vad andra skulle tycka. Nu när jag föreläser om det och har ett relativt fungerande arbetsliv så bryr jag mig inte längre. Om jag klarar studierna ska jag försöka doktorera vid Cambridge, Oxford, Karolinska, eller något annat väl ansett lärosäte eller forskningsinstitut. I ansökan kommer jag försöka använda schizofrenidiagnosen till min fördel. Dem gillar när man sticker ut, är annorlunda, och har haft ett svårt liv. Att ta sig an en sådan utmaning med en diagnos som schizofreni visar på förmåga att inte ge upp vid motgångar. Forskning är nästan bara motgångar