Att gå rakt genom smärta. Samma samma. Smärtan/ångesten är där oavsett vad man tycker om det. Man gör allt man kan för att lindra. Ibland går det och ibland inte. Smärta är en plågsam känsla, det vet alla - ångest är oxå en plågsam känsla. Jag förstår överhuvudtaget inte vad ni menar med att gå rakt genom ångesten. Den är där, vare sig man vill eller inte oavsett vad man gör eller inte. Det är bara att tugga i sig. Ni som säger: gå rakt genom ångesten - var det länge sen ni hade ångest? Det känns inte som att ni har minnen av hur jävlig ångesten kan vara.
Klart man står ut. Vad ska man annars göra. Men ångest kan vara långvarig och stark. Det är ett lidande och man vet knappt vart man ska ta vägen. Psykets smärta. Plågsamhet.
Jag ser inte riktigt poängen med att leva med ångest när det finns mediciner som hjälper. Tyvärr får jag inga sådana mediciner längre. Och någonting har hänt. Min ångest har faktiskt avtagit sen mina ångestmediciner tog slut.
"Om du inte en gång varit genomdränkt av svett, kan du inte vänta dig att få se ett palats av ädla stenar och juveler uppenbara sig på ett grässtrå." (Zenmästare)