Jo, jag vet att det är så, men jag tycker det känns som att alla tittar på en ändå, o tänker typ; -Vad är han för en typ, han gör ju helt fel? Eller nått liknande...
Ja men precis! Eller "vad håller hon på med??" "vad är det för idiot?" Är så rädd att göra fel och typ hitta en video på en själv på nätet där någon smygfilmat en när man tränar och ser ut som en pajas....
Du kan ju kolla på youtube hur övingar ska utföras. Sen kan du köra de övningar du lärt dig.
Tänker att det tar tid att utveckla tha confidence i gymmet för att självförtroendet är multifaktoriellt. Beror bland annat av hur hemma man känner sig på gymmet, och hur trygg man känner sig i att träna, vilket utvecklas över tid. Dessutom lär man känna andra på gymmet och hur de fungerar och känner sig tryggare ju längre man tränat. De flesta är snälla. Genom att gå till gymmet ofta blir det är lättare att våga ta plats.
Började på ett litet lokalt gym och fick en introduktion till helkroppspass. Fick lära mig grunderna av ägaren till gymmet, hur man ska försöka kontrahera muskeln eller muskelgruppen man vill träna. Helt enkelt att isolera muskeln/musklerna. Började med lätta vikter och var nitisk med att hålla form och fylla i träningsschema så att jag kunde följa min utveckling. Min första tvåarmade bicepscurl var 15 kg (3 set, 8 repetitioner), så 7.5 kg per arm, och så lyfte jag i några veckor, för att sedan höja till 17.5 kg, 20 kg, osv... Att börja lätt kan vara en fördel eftersom form är viktigare än vikt, in my opinion. Efter form följer vikt. Ett träningsschema är guld värt, för då kan du följa din utveckling. När man tränat länge lär man sig det utantill, men innan dess är papper och penna ett fantastiskt hjälpmedel.
När jag tränat med helkroppspass ett tag och jag märkte att mina muskler inte blev trötta efter passen, blev jag tipsad av gymägaren att byta till en push-pull-leg split. Då gör man fler övningar per muskelgrupp för att utmana musklerna mer. Skulle inte rekommendera push pull leg till en nybörjare utan för något mer erfarna lyftare.
Genom att gå till gymmet regelbundet så lär man känna andra (vilket kan vara extra svårt vid schizofreni, men det går! Social träning - en bonus). För mig började det med ett "Hej". Har märkt att det finns en del som är väldigt regelbundna med träning, så för mig fungerade det att vara regelbunden också och på så sätt träffa samma personer flera gånger. Blev lättare att hitta sin plats i det sociala (till en början mest nickningar och leenden). Så småningom utvecklades det till små konversationer.
Vet inte exakt vad jag ville ha sagt med detta, men att våga ta plats kan ta tid, och det är fullt möjligt. Alla har varit nybörjare någon gång och har förståelse för hur det kan vara. Tänker också, hur lång tid tog det för dig att kalla ditt hem ett hem efter din senaste flytt? För mig tog det 2 år av att vistas i lägenheten nästan varje dag. Så ge det lite tid, att vara stammis är en go känsla. Man upptäcker nya bekantskaper. Har dock hört att upplevelsen av att träna som kvinna kan skilja sig från den för män.
