Att berätta eller att inte berätta? Det är frågan

[Nobel]

Har du någon gång hamnat i en situation där du frågat dig själv om du bör eller inte bör berätta om sjukdomen? Det kan vara svårt att navigera världen med schizofreni, inte bara att förhålla sig till fantasier och verklighet, utan även att navigera sviterna av psykosen.

Jag har funnit det särskilt svårt att berätta för en potentiell arbetsgivare. Jag satt på ett föredrag där arbetsgivare diskuterade om man bör berätta om sin psykiska ohälsa, där utfallet var ca 50/50. Alltså att hälften tycker man ska vara öppen redan från början, medan andra hälften tycker att sjukdom inte är relevant för anställning. Hur ska man navigera detta minfält?

En annan situation jag märkt varit svår att navigera är den romantiska världen. Det är många som ryggar tillbaka om man går pang på. Jag brukar försöka linda in det fint och förklara det i termer av signalämnen i hjärnan som är i obalans. Men på senare tid har jag börjat vara mer öppen med att jag lever med psykos. Förr försökte jag dölja det, men idag försöker jag vara öppen med det. Men rädslan att bli ratad för något man inte kan hjälpa är ständigt närvarande.

Även om jag försöker vara mer öppen så är jag väldigt selektiv med vem jag berättar för. Jag gör en avvägning om informationen är nödvändig eller inte. I de flesta fallen anser jag att den inte är nödvändig. Men om man till exempel ska ha en professionell- eller kärleksrelation så är det ett ämne som borde tas upp vid någon tidpunkt.

[Hercules723]

https://www.youtube.com/watch?v=qjdbknodPJM

[Geta]

Berätta så lite som möjligt för så få som möjligt. Nu som ålderspensionär är det inga problem med det.

[Hercules723]

Säger som Bernard Baruch. "Does who mind don't matter, and those who matter don't mind"

Fast det är enklare sagt en gjort. Jag säger sällan allt jag tänker. Även fast det kanske vore bättre
vissa gånger, medan andra gånger har det varit bra att jag inte sagt grejer.

Fast, det är en annan grej om att hålla på säga att man har en diagnos till höger och vänster. Det tycker
jag är onödigt oftast för folk snackar så jäkla mycket skit.

[Geta]

Det innebär ett stigma att ha diagnosen schizofreni.

[Leakim97]

Helt klart är det så. Jag känner en del skam i och med att ha diagnosen schizofreni. Det är ingenting jag skyltar med på gator och torg. Vill ju vara "vanlig"

[yrväder]

Det är nog den sjukdom man talar lite tyst om men i kontakt med vård är jag alltid öppen om de frågar ibland har jag talat om det om någon frågat och man vet hur skvaller löper gata upp gata ner men hur sen skvallret blir i slutändan det vet jag inte och det bryr jag mig faktiskt inte om.

Annars om man tänker i allmänhet så ältas allt annat i sjukdom men jag blir irriterad på de som slänger med sin diagnos i tid och otid fysisk såväl som psykisk. Jag brukar inget säga men varför ska man ständigt poängtera det. Nu tycker jag det är intressant med kropp och hälsa . Men just schizofreni där finns för mycket okunskap och fördomar och förståelsen är inte mycket att orda om.

[Hercules723]

Det innebär ett stigma att ha diagnosen schizofreni.

Det är nog fler här på Viska som har andra diagnoser än schizofreni?

[Geta]

Många här har diagnosen schizoaffektiv som ska vara en mildare form.

[Hercules723]

Ja, det är arbetarna som har det. Fast ingen jobbar heltid.

[Martina]

Nya bekantskaper undrar alltid vad man jobbar med. Jag säger alltid att jag tyvärr inte kan yrkesarbeta. Tycker det är lika jobbigt varje gång. Säger aldrig varför.

[yrväder]

Det stämmer völ inte vad jag vet ör det bara Ms Tibbs, memphis och amandara som ör schizoaffektiva