Viska 4.0 - Om psykoser, schizofreni och psykisk ohälsa

mrsearlgray wrote: ↑22 Sep 2023, 15:53

amandara wrote: ↑22 Sep 2023, 15:47 Jag är inte där just idag, att jag inte kan klaga. Jag tycker att det är ett beskt öde man bär på sina axlar. Utan den här sjukdomen kunde det ha varit så annorlunda. Jag var 29 när jag blev sjuk, så jag har levt ett liv.

Visst ska det vara okej att få klaga! Vi har ju trots allt (enligt mig) fått en nitlott i livet på många sätt. Det är helt naturligt och okej att få vara missnöjd med livet också, det farliga är när det går för djupt och det blir svårt att inte sluta grubbla på det som kunde ha varit. Det enda man kan göra är att på något sätt hitta modet för att fortsätta ändå. Själv har jag inte kommit dit än utan grubblar fortfarande en massa på alla olika scenarion som kunde ha varit om det inte vore för sjukdomen...

Tack mrsearlgray . För mig går det som en sinuskurva - uuups and dooowns. Ibland är allt bra och jag är tillfreds med min vardag. Men nu jag gått på ett bränn med min fling Bengan - det finns inga vettiga sunda och schysta män kvar därute. Man är som ett par decennier för sen på bollen. Och då tänker jag på hur det kunde ha varit, utan denna pestiga diagnos - och då värker själ och hjärta. Ja vi har fått en nitlott. Håller helt med dig om det. Och det får man tugga i sig. För det mesta är jag ändå - på något märkligt sätt - ändå rätt förnöjd med min vardag. Men det här med Bengan - att ha en man i sitt liv. Har verkligen skruvat till saker i min hjärna.

Jag förstår dig mrsearlgray, i din strävan - fastän jag inte har någon yrkesmässig nytta av min högskoleutbildning, jag tjänar inga pengar på den, men det var ändå magiska, fantastiska kunskaper och erfarenheter jag fick ta del av. Som människa - ja jag är glad för min utbildning, men pengar har jag inte tjänat på den. Men studieskulder skrivs av när jag är 65.

Geta wrote: ↑22 Sep 2023, 16:11 På 1980-talet var jag på retreat på Wettershus. Då sa en präst till mig att jag skulle sluta tycka synd om mig själv. Så då slutade jag med det.

Geta. Har du alltid kännt dig i ett med din diagnos och de omöjligheter den för med sig? Det är som att säga till en tjockis - det är bara att äta mindre.

Jag insjuknade när jag var 18-19 år. Förstod direkt att det var schizofreni men har ändå inte förstått vad schizofreni är. Egentligen borde jag ha blivit sjukpensionär direkt men det dröjde tills jag var 42 år. Jag borde ha blivit stoppad. Jag visste från barnsben att jag skulle bli psykiskt sjuk och inte ha någon familj. Så det är inget som har överraskat mig.

Man får acceptera sitt öde och leva med det. Gud ser till allas bästa och jag har funnit Jesus och klagar inte, jag har funnit DET

Låter mer dystert än dystert. Jag har ändå levt ett liv - jag har något att sakna. Hur det kunde ha varit. Minus psykos- och affektiv sjukdom.

Jag hade ett bra liv på gång dära. Jobb, partner, pengar och hela fucking köket. Det saknas mig. Jag finner ingen tro på eller vila i Gud.

Jag håller med Nissegossen. Man får acceptera sitt öde.

Ät skit och spy galla.

Jag kommer aldrig att acceptera mitt öde. Jag vet hur det kunde ha vart. Kom inte dragandes med fantasifostret Gud. Spy på mig.

Det andliga är viktigt.

amandara wrote: ↑22 Sep 2023, 18:13 Ät skit och spy galla.

Mums!

Nä, skämt åsido. Ibland suger livet mer än vanligt. Själv tycker jag att det är jobbigt att växa ifrån kompisar. Jag har några kompisar, men har genom åren förlorat en hel del. Vissa har dragit sig undan på grund av min knasiga hjärna. :(

Om du gör det, var nöjd ändå