Till Amandara

[björk]

https://www.youtube.com/watch?v=tjjpyUytdsI&list=RDFlcFxnv7BcM&index=2

[amandara]

Tack björk. Jag blev jäkligt tagen, och tårögd, av det här. Alla mollstämda inpossibilities i livet världen.

[amandara]

En gång hade man möjligheter. Nu är allt pulvriserat. Vad kan man vänta sig av livet hädanefter?

[Geta]

Man får vara nöjd med det lilla. Jag hade en psykiater som sa till mig att jag skulle vara nöjd.

[amandara]

Jaha.

[Geta]

Det hjälper inte att klaga.

[amandara]

Jag kan bara lyssna på avslappningsmusik. Allt annat skär sig i min hjärna.

[amandara]

Det hjälper inte att klaga.

Nej men det är ändå förjävligt.

[amandara]

Jag är inte där just idag, att jag inte kan klaga. Jag tycker att det är ett beskt öde man bär på sina axlar. Utan den här sjukdomen kunde det ha varit så annorlunda. Jag var 29 när jag blev sjuk, så jag har levt ett liv.

[amandara]

Nu är jag 53 och så mycket har gått åt helvete. Under dessa år.

[mrsearlgray]

Jag är inte där just idag, att jag inte kan klaga. Jag tycker att det är ett beskt öde man bär på sina axlar. Utan den här sjukdomen kunde det ha varit så annorlunda. Jag var 29 när jag blev sjuk, så jag har levt ett liv.

Visst ska det vara okej att få klaga! Vi har ju trots allt (enligt mig) fått en nitlott i livet på många sätt. Det är helt naturligt och okej att få vara missnöjd med livet också, det farliga är när det går för djupt och det blir svårt att inte sluta grubbla på det som kunde ha varit. Det enda man kan göra är att på något sätt hitta modet för att fortsätta ändå. Själv har jag inte kommit dit än utan grubblar fortfarande en massa på alla olika scenarion som kunde ha varit om det inte vore för sjukdomen...

[Geta]

På 1980-talet var jag på retreat på Wettershus. Då sa en präst till mig att jag skulle sluta tycka synd om mig själv. Så då slutade jag med det.