Jag ville i början av 20 års-åldern också träffa nån o flytta ihop med, skaffa barn, villa o allt sånt där. Det mådde jag jättedåligt för att jag kände att jag var så långt ifrån det, men fler o fler av kompisarna gjorde det. Men sen, runt 28-29 år, så började jag fundera på om det verkligen var det jag ville. Min diagnos förklarade mycket, o egentligen så tror jag inte jag hade mått bra av att leva som pappa i en villa. Det känner jag definitivt idag. Jag började tänka med tiden. Jag trivs egentligen bäst att vara ensam o jag skulle aldrig kunna uppfostra barn på ett bra sätt.mrsearlgray wrote: ↑29 Dec 2024, 17:01 Men kraven man själv har på livet då? Som att bara få skaffa en familj? Att få leva utan att må dåligt hela tiden?
Så ja, vill man verkligen bilda familj, så som när jag trodde att jag var som alla andra, o man är långt ifrån att nå dit, så mår man såklart dåligt över det. Det är en grej som starkt bidrog till min depression. Nu är det inget som stör mig o jag mår bra när det gäller sånt, jag är lagd åt hållet ensamvarg, o äntligen har jag accepterat det fullt ut. Jag har även bara haft två lite längre förhållanden, o det är absolut inget för mig, det längsta varade i ca 9 månader, men jag prioriterade helt andra saker än att t.ex. ens umgås med henne. Så nu har jag fått det förklarat, jag är inte ens gjord för att o bli ihop med en tjej. Jag bodde med en tjej i två veckor o det gick mig på nerverna att inte få vara ensam. Med tiden blev jag asexuell också o undviker numera helst alla former av kroppskontakt.
Men, ett problem är att de flesta vill ju faktiskt ha någon att vara med, o har man t.ex. ont om vänner så blir det lätt att man känner sig ensam. O det har jag tyvärr ingen botemedel mot... Ofrivillig ensamhet är ett problem idag, det bidrar till depression o annat. O det är ett växande problem.
Hursomhelst får du krya på dig i alla fall o hoppas du kommer på bättre tankar!
*Tillägg, jag är inte helt o hållet ensamvarg, jag måste ut lite varje dag o träffa folk i ett par timmar. Samt har jag vänner som jag ibland festar till det med, som t.ex. nu på nyårsafton. En ringde igår o undrade om jag ville hänga med ut, men de accepterar att jag säger nej, de vänder mig inte ryggen för det, utan frågar nästa gång också. Jag är tacksam för att jag har mina vänner, då jag på det viset också behöver lite gemenskap. Det kanske inte märks här, när jag skriver mycket om vad som helst, men egentligen är jag en ganska tystlåten person. Gillar att ha vänner online också. Har träffat några som jag lärt känna IRL, men man får se om man kommer bra överens, ibland passar man egentligen inte alls.